Bråddjupet

Sista dropparna av kaffet var lite smuliga, hon kände kaffepulver på tungan. Dörrarna öppnades. Hon gick ut ur tåget och fram till papperskorgen, en sån där som hängde fäst på väggen, med överdel så det inte skulle regna in.

Hon släppte ner kaffemuggen och hörde först prasslet när den nuddade påsen, men sen. Så märkligt. Ljudet fortsatte. Hon hörde ekot när muggen fortsatte ner i djupet. Långt där nere landade den med ett svagt plask. Hon tittade på sidan, men jo, papperskorgen såg helt vanlig ut. Med botten. 

Hon rafsade runt i väskan, det måste finnas något mer hon kunde slänga? Inte nycklarna, inte passerkortet. Oj, där var ju hörluren som varit försvunnen! Ok, en nästan tom tuggummiburk. Hon stoppade de sista två i munnen, höll burken under locket och släppte. Svagt prassel först, sen det där ekande dunset mot väggarna. Och plask. 

Hon försökte förgäves lyfta på överdelen för att kunna kika ner. Försökte snegla men locket satt i vägen. Åh vad hon önskade att hon kunde böja blicken! Det kunde de säkert i Harry Potter. 

Hohooo!
Oooo…ooo, kom det till svar. 

Hallå!
Åååå…ååå… 

Hej där nere!
Ere…ere…
Märkligt. 

Hon reste sig och kom på att hon ju var på tunnelbanan. Just det, det är ju folk här. Hon satte fingret i örat som att hon petade till hörsnäckan. ”Hallå, hör du mig?” Hon gick med snabba steg mot rulltrappan, fingret mot örat, pratade vidare och ignorerade blickarna från de andra resenärerna. I rulltrappan avslutade hon samtalet med ingen. 

En känsla i magen. Vad hade hon varit med om nyss egentligen? Det där ekande ljudet av djup. Det fick det att suga till i magen.